Bostadssituationen i Stockholms Innerstad

Enligt välunderrättade källor så håller Länsstyrelsen Stockholm på att arbeta fram en förstudie gällande bostadssituationen i Stockholms innerstad. Det har nämligen visat sig att en majoritet av bostäderna i innerstaden har en boyta som långt understiger det riktvärde som Boverket i samarbete med Inspektionen för lokalytor tagit fram.

Förstudien syftar till att ge svar på hur man skulle kunna disponera om bostädernas utnyttjande av byggnadsytorna. Man har nämligen kommit fram till att små och trånga lägenheter kraftigt försvårar en effektiv lokalvård samt att energianvändningen blir ineffektiv då bland annat luftcirkulationen försvåras. För att komma tillrätta med dessa problem finns ett förslag, som Länsstyrelsen Stockholm och Boverket tagit fram, som innebär att samtliga bostäder i innerstaden bör byggas om från dessa små och trånga lägenheter till stora och öppna planlösningar. I förslaget så talas det om att den minsta boytan på en lägenhet bör vara ca 250 m². Den som i dag besitter en lägenhet med mindre boyta kommer erbjudas att köpa till boyta eller, mot en ersättning, avstå från sin boyta.

Efter en eventuell ombyggnadsprocess kan man räkna med att få byta bostadsadress inom innerstaden för att Boverket ska kunna tillgodose kravet om minimiyta. Boende som i dagsläget redan besitter lägenheter med stora och väldisponerade ytor kan dock få behålla sina ursprungliga boenden.

Stockholms stad kommer att tillskjuta ytor som idag utgörs av bland annat parkeringshus och grönområden för att tillgodose ett eventuellt underskott av befintlig boyta i samband med denna process.

Arbetet med att omarbeta bostadsytorna kommer att pågå under en tid av fem till åtta år och under denna period så erbjuds hyresgästerna logi i de befintliga förrådsutrymmen som finns. Alternativt så kommer tältläger att iordningsställas på Gärdet och i Lill-Jansskogen norr om Kungliga Tekniska Högskolan.

Denna ombyggnadsprocess kommer dock endast att starta om de boende så kräver det. Boverket kommer att hålla enskilda samtal med de boende där man får redogöra för sin hållning inför en eventuell ombyggandsprocess, om man är för, emot eller neutral, samt lämna önskemål om sitt boende efter att processen har slutförts. Boverket kommer därefter genom en sluten behandling genomföra en opinionsundersökning där man mäter ett eventuellt motstånd mot en ombyggnadsprocess genom att använda ovan nämnda redogörelser. Skulle det visa sig att minst femtio procent av de boende ställer sig negativa till en ombyggnadsprocess finnes risk att processen inte verkställes. Detta kommer dock slutligen att avgöras av Boverket som har veto i frågan.

Sålunda kan åsikten hos ett fåtal av de boende i innerstaden som är för en ombyggnadsprocess komma att väga tyngre än, säg, fyrtionio procent av de boende som är emot. Denna demokratiska process är dock den allena rådande när det gäller liknande bostadsärenden.

Kostnaden för denna ombyggnadsprocess kommer att fördelas på samtliga boende och beräknas efter den efter ombyggnadsprocessen uppmätta bostadsytan. Priset uppskattas i dagsläget till cirka 15 000 SEK/m², dock kan tillägg förekomma eftersom det kan komma att krävas extra åtgärder gällande infrastruktur, som till exempel byggandet av fler hissar.

Sveriges Boendes Förening, SBF, har genom Björk Thomaslund inbjudit samtliga boende till informationsmöten angående denna ombyggnadsprocess. På mötena har Thomaslund redogjort för fördelarna och förklarat att det i dagsläget ligger ”en död hand” över bostadsmarknaden i Stockholms innerstad och att en ombyggandsprocess skulle skapa förutsättningar för ett mera kvalitativt boende och samtidigt komma att öka värdet i boendet. Thomaslund har själv goda erfarenheter av en liknande process i Bjurstads innerstad och menar att detta är den enda väg att gå för att inte bostadsmarknaden ska kollapsa i Stockholms Innerstad.

Åhörare på dessa möten ifrågasatte att man genom en ombyggnadsprocess skulle komma att förstöra till exempel kulturminnesmärkta byggnader. Thomaslund menade dock att fördelarna med en ombyggnadsprocess var av långt större vikt än eventuella kulturminnen. ”Dessa kulturminnen är ju trots allt bara en rest från en svunnen tid”, menade Thomaslund.

Några boende längs Odengatan var fundersamma över vad som skulle hända med deras, idag, hänförande utsikt över Vasaparken om det skulle visa sig att de efter en eventuell ombyggandsprocess skulle vara hänvisade till ett boende längs till exempel Ynglingagatan. Denna oro kunde Björk lugna genom att ge besked om att det skulle vara fullt möjligt att ta med sig en del av Vasaparken till Ynglingagatan. Kostnaden för denna flytt får dock bekostas av den boende. Det är också bara den del som ligger inom ett område som sträcker sig fem meter ut från bostaden som får medflyttas.

Pådrivande i frågan är ett antal större lokalvårdsföretag som menar att man genom denna ombyggnadsprocess kommer att skapa incitament för att kraftigt reducera kostnaderna för städning av lägenheter i innerstaden då arbetet kommer att kunna utföras mer rationellt och med större maskiner. Man påtalar samtidigt riskerna för gemene man att utföra lokalvård i allt för små utrymmen då detta kan leda till personlig ohälsa. Boverket, som part i målet, hävdar också att detta är en miljöfråga då man i framtiden skulle behöva betydligt mindre bläck när man ritar upp planritningar för bostäder i framtiden. Detta kan även ses som en rationalisering eftersom betydligt färre väggar behöver ritas in i dessa planritningar, vilket kommer att spara kostsam arbetstid.

Det finns dock en grupp som vill bevara nuvarande bostäder och lösa problemet med alltför små lägenheter genom frivilliga byten. Gruppen har fått en stor del av de boende att skriva på listor där de tackar nej till en ombyggandsprocess och hoppas på detta sätt att man kan förhindra att ombyggnadsprocessen verkställs.

”En majoritet av de boende är emot denna process men riskerar ändå att få betala stora summor vid en ombyggnadsprocess trots att man är nöjd med sitt befintliga boende”, säger en av gruppens medlemmar. ”Det finns ju de familjer som bott i samma lägenhet i generationer, kanske ända tillbaka till 1600-talet, som riskerar att bli tvungen att avstå sitt boende på grund av kostnaderna i samband med en ombyggnadsprocess”, säger en annan.

Kanske kan denna grupp förhindra en ombyggnadsprocess, kanske inte. Oavsett så kommer framtiden att utvisa vad som kommer att hända med Stockholms innerstad…

 

***

 

Nej, ovanstående är inte en sann historia…

Den är ett försök att överföra vad som pågår i dalaskogarna till ett stockholmsperspektiv. I Dalarna så pågår flera omarronderingsprojekt där man helt enkelt raderar befintliga fastighetsgränser och sedan bildar nya större, sammanhängande, fastigheter. Detta för att bli av med de många små fastigheter som skapats genom tidigare arvsskiften. Den så kallade ägosplittringen, menar man från vissa håll, hindrar ett effektivt skogsbruk.

Man hävdar att det är markägarna som äger frågan om en omarrondering ska inledas eller inte, men det räcker med att några enstaka markägare gör en ansökan om en omarrondering för att processen ska dra igång.

För att få till stånd en omarrondering så är det så finurligt konstruerat att man från Lantmäteriets (Boverket i texten ovan) sida i denna process genomför samtal med samtliga markägare där markägaren får uttala sig om man är för eller emot, eller förhåller sig neutral till, en omarrondering. Man får även vid detta samtal lämna önskemål om hur man vill ha det med sin mark i samband med omarronderingen. Sedan genomförs en opinionsundersökning baserat på dessa samtal där man helt enkelt räknar hur många som är emot en omarrondering. Är det en majoritet bland fastighetsägarna som är emot kan omarronderingen stoppas. Hur många som är för en omarrondering räknas inte utan det är endast motståndet som mäts. Har man förhållit sig neutral räknas man därmed (kanske ovetande) till den skara som är för en omarrondering. Den opinionsundersökning som genomförs är också en sluten process utan insyn från allmänheten.

Det finns även ett krav om en mista areal efter en omarrondering som för tillfället säger att man måste äga minst fem (5) hektar mark för att få behålla marken. Äger man mindre än fem hektar mark så blir man erbjuden att köpa till mark, alternativt så kan man avstå sin mark mot en ersättning. Risk finns att många små markägare ser sig tvungna att avstå sin mark på grund av ekonomiska skäl. Äger man idag en stor väl arronderad fastighet kan man dock komma att undantas från omarronderingen.

Kostnaden för en omarrondering läggs över på markägarna och kommer att kosta någonstans mellan 2 500 och 5 000 SEK/ha varav en del ska betalas i förskott och en del när omarronderingen är slutförd.

Under en omarrondering, som kan pågå under fem till åtta år, råder det avverkningsförbud. Dispens kan dock ges för veduttag upp till cirka 20 m³ per år. De markägare som bedriver ett aktivt skogsbruk och från detta har inkomster som ska betala avbetalningar på maskiner och liknande kommer att ställas inför ekonomiska svårigheter under denna period.    

En omarrondering tar inte heller hänsyn till de kulturhistoriska värdena som finns i markerna. Till exempel gamla ängslador som funnits i släkters ägo under många generationer riskerar att, efter en omarrondering, ligga på någon annans mark. Man har dock möjlighet i sådana fall att själv bekosta en flytt av en lada till annan plats.

En påtvingad omarrondering i denna form är, anser jag, en något tveksam process som istället borde genomföras i samförstånd mellan markägare och genom frivilliga markbyten.

Anders Laggar
2015-05-17

Uppdatering:
2015-11-23 Beslutade Lantmäteriet att inte genomföra en omarrondering i västra Rättvik då motståndet var för stort. Genom ett gediget arbete av gruppen Nej till omarrondering lyckades man stoppa omarronderingen.

2016-11-16 Lantmäteriet har nu slopat kravet om minimiareal om fem hektar vid pågående omarrondering i Älvdalen. 

 

 

 

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *